Är miljöpartiet nöjda nu?
Liberalismens/nationalekonomins problem?
Både nationalekonomin och liberalismen bygger någonstans på antagandet om den rationella och självständiga individen. Jag har en teori om att det är väldigt svårt att genomföra policies som bygger på det antagandet.
Dan Ariely skriver exempelvis om problematiken att blanda sociala normer med marknadsnormer. Inom development economics finns exempelvis en teori som förklarar varför det föds fler barn i fattiga länder. Enligt teorin beror det på att skaffa flera barn är ett sett att trygga pensionen. I rikare är pensionen i större grad tryggad oavsett hur många barn man har därför föds färre barn i rikare länder.
Jag tror de flesta har en reflexmässig känsla att de ogillar den teorin eftersom man inte vill tänka att sina egna föräldrar vinstmaximerar genom skaffa barn - man vill inte blanda in marknadsnormer i det sociala sammanhanget.
Den som ogillar en fördelningspolitik utan att vara särskilt insatt i effekterna av skatter osv uppfattar jag själv som ganska hjärtlös - det är ju mer sympatiskt att vilja dela med sig till de har det dåligt ställt än att inte vilja det.
De flesta liberala är emot höga skatter och jag hoppas att de är för att de tror att skatter över en viss nivå gör mer skada än nytta. Jag tror den uppfattningen även delas av de flesta nationalekonomer. Vad exakt den nivån är kan ju självklart diskuteras. Men hur sympatiskt och trovärdigt låter det egentligen att vilja hjälpa fattiga genom att sänka skatter och dela med sig mindre?
Jag tror att många liberala policies blir svåra att genomföra eftersom de i viss mån bygger att föra in marknadsnormer i sociala sammanhang. Även om dessa policys gör nytta måste man överbrygga ett reflexmässigt motstånd mot dessa. Det tror jag är en utmaning.
EU-domstolens dom C-3/09, Erotic Center BVBA./.Belgische Staat
Den belgiska skattemynfigheten förklarade att Erotic Center, som tillhandahåller filmvisning i kuber; felaktigt hade betalat endast 6 % i moms i stället för 21 %. Ett tillstånd att indriva skatten meddelades och kom sedermera att överklagas av Erotic Center som menade att dess inrättningar i skattehänseende skulle betraktas som "establishment for culture, sports or entertainment" och närmare bestämt som en biograf och således undgå den högre skatten. Den belgiska staten, som förde talan, menade å andra sidan att inrättningarna skulle betraktas som "automated recreation devices". Den belgiska domstolen som prövade ärendet begärde ett förhandsavgörande av EU-domstolen och ställde följande fråga:
‘Should a cubicle consisting of a lockable space where there is room for only one person and where this person can watch films on a television screen for payment, where this person personally starts the film projection by inserting a coin and has a choice of different films, and during the time paid for can continually modify his choice of projected films, be regarded as a “cinema” as referred to in the Sixth … Council Directive …, Annex H, Category 7 …?’
Domstolen gick på den belgiska statens linje och konstaterande följande:
'It follows from the above that the concept of admissions to a cinema within the meaning of the first paragraph of Category 7 in Annex H to the Sixth Directive cannot, in light of the usual meaning of that term and the context of the provision within which it is included, be interpreted as meaning that it covers the payment made by a customer so as to be able to watch on his own one or more films, or extracts from films, in private cubicles such as those in issue in the main proceedings.'
Frågan inställer sig således om dylika inrättningar motsatsvis kan ses som biografer om man är flera.
Juristspråk
Jag har ofta begrundat juristers språkanvändning. Något som slagit och förundrat mig är juristers användande av dubbla negativ. Det normala borde vara att se ord som dikotomier, dvs antingen är det ena eller det andra. Exempel på dikotomier är:
sann-osann
skälig-oskälig
sannolik-osannolik
Om något inte är sant tänker man automatiskt att det är osant. Jurister använder däremot formuleringar om att något inte är osant. Vad innebär det? Är det lika med att något är sant eller fins det en mellannivå mellan sant och osant som innebär att något kan vara varken sant eller osant? Exempel:
sann-inte osann-osann
skälig-inte oskälig-oskälig
sannolik-inte osannolik-osannolik
En personlig favorit är när något sägt vara inte uppenbart ogrundat. Vad innebär det? Att något troligtvis är grundat?
