Juristspråk
Jag har ofta begrundat juristers språkanvändning. Något som slagit och förundrat mig är juristers användande av dubbla negativ. Det normala borde vara att se ord som dikotomier, dvs antingen är det ena eller det andra. Exempel på dikotomier är:
sann-osann
skälig-oskälig
sannolik-osannolik
Om något inte är sant tänker man automatiskt att det är osant. Jurister använder däremot formuleringar om att något inte är osant. Vad innebär det? Är det lika med att något är sant eller fins det en mellannivå mellan sant och osant som innebär att något kan vara varken sant eller osant? Exempel:
sann-inte osann-osann
skälig-inte oskälig-oskälig
sannolik-inte osannolik-osannolik
En personlig favorit är när något sägt vara inte uppenbart ogrundat. Vad innebär det? Att något troligtvis är grundat?
